Jag är så arg på dig kvinna, på hur du uttryckte dig mot dina (?) barn på IKEA´S restaurang i helgen. Det är väl knappast någon nyhet att barn ibland (kanske även ofta) vill testa ens tålamod. Men att säga "passa dig så jag inte ger dig en käftsmäll så du flyger in i väggen" till ett barn i 10-årsåldern, det finns liksom inte på kartan oavsett hur mycket tålamodet än prövas. Hur tror du att barnet låter mot andra barn när du som vuxen beter dig så? Hur ska detta barn kunna känna sig älskad och uppskattad när ens mamma (biologisk eller inte) säger så? Förstår du hur mycket du påverkar barn, de lär sig av det du gör och säger. Din man, som inte sa ett pip, gör inte saken bättre. 

 

Inser du hur många det finns som inget annat hellre vill, än att få barn? De som kämpar förtvivlat? De som betalar stora summor pengar för att få hjälp? De som aldrig någonsin tar något för givet? Inser du vilken värdefull gåva du fått som har barn? Barn är ingen självklarhet. 

 

Men vet du, jag är inte bara arg på dig. Jag är även arg och besviken på mig själv. Som blev så chockad att handlingsförlamningen var total. Kunde jag backa bandet så hade jag ifrågasatt varför du sa som du gjorde till ett av dina barn.